Ensamt ansvar, ensam planering, ensam i klassrummet, ensam i bedömning, ensam i konflikter, ensam i kontakter med vårdnadshavare. Mina första år präglades dessutom av en kultur där kollegor höll hårt i sitt eget material. Man delade inte med sig, hade man tur kunde man hitta ett kvarglömt papper i kopiatorn med en uppgift som man kunde ”sno”. Jag minns också mina första ämneslagsmöten som i stort sett bestod av att bräcka varandra i faktakunskaper. Man satte gärna dit varandra genom att fråga vad presidenten i Burkina Faso heter eller huvudstaden i Laos. Kunde man inte svara så hånades man och ifrågasattes som geografilärare. Pedagogiska samtal och utveckling av undervisning existerade nästan inte. Det har genom åren naturligtvis funnits kollegor, elevassistenter, speciallärare och rektorer som har stöttat och även en och annan givmild kollega, men i det stora hela präglades de första 15 åren av ENSAMHET.

Tack och lov så har det ju skett en utveckling åt ett håll där samarbete, delakultur och pedagogiska diskussioner råder. På min skola bygger i dag hela organisationen på att vi ska kunna ha möjligheter att samarbeta i allt från arbete i ämneslag, parallelagt schema, samarbete med elevhälsan, sambedömning mm. Men trots fantastiska möjligheter till samarbete så jag har i stort sett varit ensam i klassrummet…fram tills nu!

Kommande läsår har mitt ämneslag har fått den fantastiska möjligheten att arbeta med tvålärarsystem! Det kommer att innebära att vi nästan alltid är två lärare som arbetar tillsammans i klassrummet. Vi har till uppgift att gemensamt ansvara, planera, undervisa, bedöma och betygsätta. Målet är att skapa ökad trygghet i klassrummet, större chans för alla elever att inhämta kunskap och nå ökad måluppfyllelse. Tvålärarsystemet ska också bidra till att vi lärare utvecklas och lär av varandra samt att arbetsbelastningen minskar.

Det finns naturligtvis viss osäkerhet och några hinder att överbrygga: Hur ska vi hitta tid att samarbeta så tätt som det kommer att krävas med upp till tre kollegor? Vad händer med spontaniteten? Kan jag ha kvar min ”lärarstil” eller måste jag bli mer ”mainstream”?

Men dessa ”hinder” känns små i jämförelse med vad jag tänker att jag kan uppnå med en kollega vid min sida. Så här innan vi har kommit igång så ser jag många fördelar:

• att kunna hjälpa och stötta de elever som behöver mer hjälp
• att kunna utmana högpresterande elever som alltför ofta blir sittande med för enkla uppgifter för att lärarens tid behöver användas till att ”få med alla i båten”. Helt enkelt att hinna stimulera fler elever på sina olika nivåer
• fördjupade pedagogiska samtal som ett tvålärarsystem borde medföra
• lära av mina kollegor och på så sätt utvecklas själv
• ökad arbetsro i klassrummet
• att alla elever får dubbelt så mycket ”lärartid” (både undervisningsmässigt men också socialt)
• att vi sparar in på vikarier – är någon borta så vet man att det bedrivs fullgod undervisning
• att kunna vara sjuk utan att släpa sig upp ur sängen och få iväg en vikareplanering
• minskad stress – bättre arbetsmiljö – pigga och glada kollegor runtomkring mig
• rättssäkrare bedömning
• att oftare kunna erbjuda muntlig komplettering
• minskat behov av speciallärare
• vid konflikter och stök kan en lärare ta hand om stöket och den andra fortsätter lektionen som planerat
• ökad trygghet i klassrummet – lättare att höra kommentarer, suckar, stävja bråk och oro
• eleverna får tillgång till mer kompetens
• bra start på alla lektioner: en lärare samlar in mobiler, tar närvaron, hjälper elever tillrätta och den andra kan koncentrera sig på att sätta i gång lektionen

Så startar då läsåret 21/22 med ett nytt sätt att arbeta, nya möjligheter, nya utmaningar samt ett och annat hinder att överbrygga. Jag går med förväntan in i mitt klassrum med en kollega vid min sida och 25 år av ensamhet är över. Jag hoppas att kunna återkomma med ett blogginlägg i slutet av läsåret då vi tillsammans – jag och mina kollegor – har summerat tvålärarskapet. Min förväntan är att många av de saker jag listat här ovan blir införlivade och förhoppningsvis ännu fler saker som vi tillsammans kommer att upptäcka längs resans gång!

// Marie Titus, utvecklingslärare